Kattvästen

Mikhail satt i lunchrummet tillsammans med Yehuda, Ingrid och Ossian när han berättade hur han dödat en katt.
Katten hette Sixzten, och vännen var Yehuda, men det berättade aldrig Mikhail. Katten var gammal och saknade tänder i överkäken, pälsen föll av i testar närmast arslet och ur det enda ögat rann var. Dessutom såg det ut som om någon slagit knopar på svansen.
Katten var gammal redan när Yehuda fick honom av sin rabbin, Israel Tal. Rabbinen hade mage att påstå att ”Yehuda behöver öva sig på det sociala”. Yehuda gav katten en chans. Han till och med döpte den efter sin favoritskidåkare Sixten Jernberg, med ett z, för att värna det hebreiska.
Yehuda läde sig aldrig älska Sixzten. Katten försökte hela tiden krypa upp i hans knä, direkt efter att den skitit. Sixzten jamade och levde om när det var ”Så ska det låta”. Sixzten pissade på trappen och satte på varenda honkatt i byn.
Men Yehuda hade inte mod nog att själv ta undan den. Därför försökte han övertala Mikhail att slå ihjäl eller dränka Sixzten.
En gång hade han ställt en brun kartong upp och ned, mitt på gården. Mikhail satt i sin mörkblå Volvo Amazon och var på väg hem.
– Kör över lådan med Amazonen, sa Yehuda.
– Varför då?
– För att det är tufft, vi kan låtsas att den är ett hus och att du kör stridsvagn.
Mikhail tittade på Yehuda genom det blå bensindiset. Så vred han av tändningen, tog ur nycklarna och stängde bildörren. Hälarna på träskorna släpade i marken när han gick fram till lådan. Där under krafsade någon i gruset, som för att ta sig ut.
– Är katten här inne?
– Ja.
– Stackars lille Sixzten, sa Mikhail.
– Jävla Sixztenjävel, sa Yehuda.

Sixtenjävel var en lat katt. Han låg i köksfönstret och tittade på småfåglarna, och klev bara upp för att skita på mattan eller äta kalla makaroner. När Mikhail hälsade på Yehuda erbjöd han sig alltid att ta med Sixzten på promenad. Både Sixzten och Yehuda behövde komma ifrån varandra. Och när Mikhail gick ut med Sixzten hade han alltid katten kopplad. För det fanns bara en sak Sixzten som gillade mer än att äta kalla makaroner och skita på mattan.
Han sprang under husgrunden, så fort det fanns tillfälle.
Mikhail fick ofta stå på knä framför torpargrunden, med en tallrik strömming för att locka ut honom.
– Kissa, kissa, kissssssa. Kom då kissa!
Yehuda skulle ha låtit Sixzten dö därunder om det inte vore för att katten började yla varje natt. Yehuda lät inget störa nattsömnen.
Ingen fick heller störa honom när det var ”Så ska det låta” på tv. De kvällarna bjöd han över Mikhail för att äta chips med löjrom och dricka Coca Cola.

Nu var det ”Så ska det låta-lördag” och det betydde också att Sixzten skulle få sin veckopromenad. Det var minus 20 grader och Mikhail drog på sig den svarta Fjällräven-dunjackan, de gröna täckbyxorna och skoterkängorna. Sixzten stretade alltid emot, men när det var kallt ute satte han sig på sin krokiga svans och vägrade helt att röra på sig.
Men ut gick de, även om Mikhail var tvungen att dra honom över gårdsplanen.
Efter 100 meter blev Mikhail orolig. Kanske skulle katten förfrysa det hårlösa arslet?
Han vände sig om för att locka, och halkade på en isfläck.
Mikhail föll och slog baknacken i isen. Det krasade svagt från huvudet och Mikhail hörde barn skratta, han såg blommor välla fram ur Sixztens ögon och kände hur maskar kröp över honom.
Timmarna gick och det blev mörkt.
När Mikhail vaknade kändes det om en boaorm byggde bo i hans lungor. Vintersyret var tjockt, kylan bet i slemhinnorna och snoret frös till is.
Men det var vackert. Han såg iskalla stjärnor och ett oändligt universum. Mikhail satte armbågarna i marken och kände hur det knäppte i ryggen och axlarna av kölden.
– Oahhhhhagrghhhhhh!
Armarna var smidiga som torra gummiband och benen stela som frysta fårfioler. Men huvudet var tomt och klart som en kvarting finsprit, och lika förrädiskt.
– Var i helvete är jag? Och vem är jag?
Rakt framför honom fanns en jordkällare och cirka tio meter till vänster om den, en röd loge med två vedhögar: björk och gran. Strax bakom Mikahil stod en röd stuga med frost på plankorna. I fönstret syntes flackande ljus som skvallrade om att någon tittade på tv.
– Han där inne måste veta varför jag är här, tänkte Mikhail.

Yehuda satt i sin favoritstol med chipsskålen i knäet och åt löjrom. Det var bara en tesked kvar på botten nu, men eftersom Mikhail hade gått ut med katten fick han skylla sig själv. Peter Harryson svängde på fläsket så att deltagarna fick ducka, countrydrottningen hade bruna höga stövlar och bröst som nära nog skuttade ur klänningen. Den gamla popsångerskan hade tappat håret av cancern och hon sjöng fördjävligt.
Yehuda Bauer njöt.
Då knackade det på dörren.
Yehuda höjde ljudet på tv:n och tog det sista av löjromen.
– Vad är det för idiot som kommer nu?
Sen kom Yehuda ihåg att han hade gäster. Han ställde ifrån sig skålen och tog på sig tofflorna. Dörrhandtaget var iskallt och porten hade svällt i kylan. Yehuda tryckte på med axeln och knockade nästan Mikhail som stod på förstugekvisten och höll sig för huvudet.

– Kan du berätta vad jag gör här?
– Visst, du är kattutrotaren som ska ta hand om min katt. Den heter Sixtenjävel och sitter fast under huset. Jag har väntat på dig i fem timmar, och nu tycker jag att du tar och kryper in under grunden och gör ditt jobb.
Yehuda pekade på kopplet som fastnat i en stövelknekt bredvid betongtrappan.
– Han är i andra änden av det repet. Den omtöcknade Mikhail, som nu trodde sig vara kattutrotare, la sig på mage och ålade under huset. Makadamet rasslade under honom och glasbitarna från gamla ölflaskor gjorde stora revor i dunjackan.
Yehuda såg skoterkängorna försvinna in under huset med ett spår av dun efter sig.
– Hur går det, ropade han utan att böja sig ned.
Repet var minst sex meter, det måste vara så långt för att katten skulle kunna kissa var han ville. ”Annars pissar den jävlen i mina stövlar i pur protest”.
Det här skulle förmodligen ta ett tag. Yehuda flåsade och härmade Sixten Jernbergs stavföring från då han tog OS-guld på tremilen i Innsbruk 1964.
– Foooo, foooo, foooo.
Ångan vällde fram ur munnen på honom.
Mikhail hörde bara kraset från smågruset och glasbitarna som maldes till genomskinliga skalpeller. Kylan rev i händerna och skrevet och ibland slog han i huvudet i undersidan av golvet. Efter ytterligare en halv meter blev det så trångt att mössan åkte av.
– Vilket skitjobb jag har, tänkte han.
Längst in under huset luktade det träningskläder som legat i en plastkasse för länge. Mikhail såg bara några centimeter framför sig och han blev överraskad när han äntligen hittade Sixzten. Mikhail tog honom i nackskinnet och tryckte sig bakåt med armarna.

Mikhail höll fram Sixzten i knopsvansen.
– Vad ska jag hitta på nu?
Katten fräste och dinglade som en klockpendyl i handen. En kattklo hade gått av och fastnat i Mikhails näsa. Blodet droppade i snön.
– Inte vet jag, det är du som är kattutrotaren, sa Yehuda.
Mikhail gick fram mot husknuten, lyfte upp Sixzten, som ylade, och svingade katten mot väggen.
Katten lät som en Stukabombare som dyker mot sitt mål, men han tystnade så snart huvudet slog i väggen.
– Klack!
Det ekade det över gårdsplanen, sedan blev det tyst. Så tyst det bara kan bli en vinternatt, när alla stängt in sig i husen och snön dämpar de få ljud som är.
Nu höll Mikhail en katt med knäckt nacke i sin hand, en katt han tyckte var bekant. Det var något med den knotiga svansen, det variga ögat och den tandlösa gammelkattsmunnen.
Yehuda stirrade på honom. Hans ansikte var vitt och tårar rann nedför kinderna.
– Du har dödat min katt!
Mikhail kände hur kinderna blev varma. Synapserna skickade små blixtar och minnet hostade till och startade, som en gammal motorsåg som surat ned sig.
Han såg på Sixztens stora huvud, på pälsen som är full av hål. Han såg de gamla öronen som grannskapets alla katter hade bitit i. Han såg de mjuka ögonen och tänderna som varit vassa en gång i tiden. Han såg de taniga benen som en gång varit en kattunges. Han såg en rännil av blod som sipprade fram ur mungipan.
Mikhail började gråta han också.

När Mikhail kommit hit i historien såg han hur Ingrid höll huvudet i händerna och snyftade. Alla i lunchrummet hade vänt sig mot dem.
– Vidriga kattmördare, skrek hon och flög upp från stolen, som rullade iväg över golvet.
Ingrid försvann bort mot postrummet.
– Dålig tajming, sa Yehuda.
– Ingrids katt Missan blev överkörd i morse, innan hon gick till jobbet, sa Ossian.
– Du är ingen lagspelare, sa Yehuda.
– Jävla Yehudajävel, sa Mikhail.
Men han tackade sin lyckliga stjärna att han inte hunnit berätta fortsättningen på historien.

Mikhail står på gårdsplanen med katten i handen. Hans huvudet snurrar och han mår illa.
– Jag har fått en hjärnskakning.
– Åk hem då, jävla mördare!
Mikhail lägger katten på instrumentbrädan och sätter huvudet mellan knäna. Det brukar gå över då. Efter tio minuter är yrseln borta och han startar bilen.
Vindrutan fylls av feta töflingor som blir så tunga att vindrutetorkarna bara packar ihop snön på sidorna om rutan.
– Och inte fan blir det bättre av att katten tar upp halva vindrutan!
Han skriker för sig själv och dunkar näven i bakelitratten. B18 Sport-motorn vrålar och vinterdäcken åker upp och ned i snöspåren på vägen.
Då, mitt i snöröken, ser han ett rött mopedlyse som far än åt höger, och än åt vänster över vägen. Det måste vara Skäggnisse, ingen annan skulle ge sig ut i det här vädret.
– Idiot!
Mikhail stampar bromsen i botten och svänger snabbt åt höger. Bilen studsar över spåren och hamnar på fel sida vägen, med huven rakt mot diket. Det går i minst 70 kilometer i timmen och Mikhail svänger vänster på ratten för att räta upp Volvon. Bilen plöjer ned i diket, men Mikhail lyckas trycka upp fronten genom snövallen med genom att varva motorn så att den vrålar som en formelbil. Högerfoten pumpar på gasen, och tvingar upp bakänden på vägen igen.
Han vågar inte stanna för då kan bilen köra fast, så Mikhail öppnar fönstret och kastar ut Sixztens kropp.

Nästa lördag var det ”Så ska det låta-lördag” igen. Yehuda och Mikhail tar Amazonen till Konsum för att handla löjrom, Coca Cola och dillchips.
Då stöter de på rabbinen. Han har käpp och broddar och rotar bland det frysta lammköttet från Nya Zeeland.
Han vilar blicken på Yehuda och lägger en arm på hans axlar.
– Hur står det till med min älskade Sixzten, ni tar förstås väl hand om honom?
– Han är snäll!
Yehuda sträckte sig efter en kattmatsburk.
– Sheba med Anka, det är fint för katter som är på ålderns höst.
Sedan tittar han rabbinen i ögonen.
– Jag vill tacka för att ni gav er katt till mig. Innan vi åkte hemifrån bäddade jag för Sixzten framför brasan, han fick grädde och vi pratade med varandra. Ja, han förstår mig verkligen.
Rabbinen omfamnar Yehuda, som sträcker sig efter ytterligare en burk Sheba med Anka.
Då, från hållet där köttdisken ligger, kommer Skäggnisse. Han är tjock, har gröna fodrade gummistövlar och en gul klotrund mopedhjälm med rallyflaggor på. De oknäppta banden vilar på hans feta kinder, och i skägget sitter tillräckligt med mat för att fylla ett julbord. I ena handen har han en korvring och i den andra handen har han en väst.
Västen är sydd av kattskinn, och i mitten sitter Sixzten. Den knotiga svansen hänger ut från kragen, likt en spräcklig dredlock..
–Jag tar gärna katten som julklapp, för den värmer så gott om ryggen. Men köttet, det kan ni inte få igen.
Yehuda släpper Shebaburkarna och springer ut från Konsumbutiken.
– Behåll ekorren, säger Mikhail.
– Jävla svin, säger rabbinen.
– Tack så mycket, säger Skäggnisse.