Köttstycket

Magnus Alhem navigerar lite klumpigt rullstolen genom kontorslandskapet mot sin plats i världen, rummet längst bort. Bon Jovi dunkar från under sitsen, volymen är lite för hög men ingen säger något. Magnus har låtit montera två batteridrivna högtalare och en iPod-docka i armstödet. Han är handikappad, han är the untouchable. Det är en bra dag, Magnus vrider upp volymen när han passerar Mikhail.

Inne på sitt kontor drar han långsamt ut tredje lådan uppifrån, den är låst med nyckel, ingen har tillträde. Ett "phump" hörs tydligt, Magnus häller upp dagens glas billigt Gin med vänstern, högern drar upp andra lådan. Den med Kalendern.

26 kryss med röd tusch. 26 dagar. Hjärnan har tiltat några få grader åt höger och hur mycket han än slår på skallen mot bordet går inte känslan bort. Sammanbitet glider han bort mot fönstret och stirrar blint ut men tycks inte se något av livet utanför. Dörren är stängd, visst är den stängd?
- FAN VART ÄR KÖTTSTYCKET!
En tom kaffekopp flyger genom rummet och tycks hovra alldeles framför dörren innan den slutligen tar sats och splittras nästan ljudlöst. Händelseförloppet och frånvaron av ljud påminner Magnus om öronpropparna. Han låter dom vara kvar, väcker datorn ur sin dvala och tar upp ett tomt mailfönster.

Markören blinkar irriterande. Tankar far fram och nuddar vid läder, hårda piskrapp och små trånga utrymmen.
– Ååh Gisela.. stönar Magnus. Det måste ske. Det här är ett mail som måste skickas.