Mikhail i Hagaparken

Mikhial var på väg till Hagaparken. Himlen rodnade medan han drog på halsduken och tryckte mössan över ögonen.
Hagaparken var en vild plats på natten. I skogen rände både kritter, rådjur och typer som inte hade rent mjöl i påsen.
När han kom till Solna vilade en kall gul måne över skogen, och stjärnorna blinkade på den molnfria himlen. Mikhail tänkte på evigheten när han tittade på stjärnorna.
- När munnen är stängd skapar jag en egen sfär inom mig själv. Varje gång jag öppnar munnen och drar in luft i lungorna, sitter jag ihop med universum, viskade han.
Så drog Mikhail in ett djupt andetag av den iskalla luften. Det ryckte i halsen och snoret i näsan frös i näsgångarna. Han tvingade sig själv att stirra på månen utan att blinka. Han kände hur ögongloberna frös till och stelnade. Och när han skulle blinka, gick det inte längre.
Ögonlocken hade tjälat och ville inte lyda honom.
Mikhail kröp ihop på knä med handflatorna tryckta mot ansiktet. Han slickade på händerna och tryckte den våta, ännu varma saliven mot ögonen.
Sakta återvände värmen, och han kunde sluta ögonlocken. Det kändes som om någon drog med nyklipta naglar över hornhinnan.
Han stod så, på knä med armbågarna i gruset, tills smärtan helt gav med sig. När han tittade upp var världen grumlig. Den stora slottsruinen var suddig i kanterna och skogen svajade. Mikhail reste sig upp och tog sikte på den ena stenväggen. Han satte handflatan i stenen och började genast frysa.
Varför hade han kommit hit ikväll?
Det var som om platsen var förbannad, och han med.
I en buske i ruinen iakttog Astrid-Sofia honom.
Hon såg en ynklig och frusen man.
Mannens kastade blickar åt alla håll, och han slog sig ömsom runt kroppen och ömsom körde han ned händerna i fickorna.
Ju närmare han kom slottsruinen, desto mer började han skaka. Astrid-Sofia kröp lite närmare kanten för att kunna se honom tydligare. Hon var så nära mannen att hon kunnat spotta på honom.
Nu ställde han sig och tittade på himlen, kanske beundrade han månen och stjärnorna. Han slutade också huttra, som om natthimlen värmt honom. Han stod så länge och stirrade ut i evigheten, utan att röra sig. Till och med utan att blinka.
Astrid-Sofia kunde se hans ansikte i det bleka månljuset.
Hon hade sett ett lik när hon arbetade i en av fabrikerna i stan. Det var en man som stansade plåtar vid en eldriven hammare. Den stora stålstansen var skoningslös med plåten när den gav metallen en ny form.
Stålplåten gav med sig och blev till något nytt, användbart. En kastrull, en bilplåt eller en fartygssida.
Arvid som skötte stansen tystnade efter hand, och den sista veckan han levde slutade han helt att prata.
Han åt sin mat ensam, han såg ingen i ögonen och skrattade aldrig med de andra. Det ryktades att hans fru dött av en muskelsjukdom , och att hans yngsta dotter och äldste son också förtvinade i varsin rullstol.
Arvid magrade. Den sista veckan såg huden ut som papper som legat ute i regnet och ögonen var dimmiga, likt en av de förgiftade mörtar som pojkarna fångade utanför Beckers färgfabrik på Liljeholmen.
Men så en dag lyste ögonen av en beslutsamhet som inte hade funnits där på många månader. Han hade ungefär samma blick som fyllgubbarna när de äntligen skrapat ihop till ytterligare en kvarting.
Arvid var djupt kristen, men inte ens det skulle väl kunna lyfta en så bruten människa. Arbetskamraterna sa:
- Han ju varit kristen länge, och att det så fall måste ha varit en ren uppenbarelse som fått honom att komma rakryggad till arbetet idag.
De såg hur han gick mot stampen för att börja sitt arbete. Plåtarna stod redan och väntade på honom, och trycket i pressen var på max.
Arbetskamraterna såg hur Arvid tog en av plåtarna och la den över formen. Men de såg inte hur han också lade en sten i gjutformen. En stor bit granit som lossnat från Stockholms urberg och nu väntade på att bli makadam i en maskin som böjde plåtar.
När stampen föll nedåt mot hålet hade Arvid ställt sig på knä, med halsen alldeles vid plåtens vassa kant. Ljudet som hördes kom att få alla att vända sig mot Arvids arbetsplats. Stålstampen lossnade från sin upphängning och den vräkte sig ur sina fästen i taket.
Stenen tvingade plåten att skjuta uppåt, istället för att få en vacker inbuktning, och den träffade Arvids huvud.
Alla såg hur hans huvud seglade genom fabriken och ut genom ett av de översta fönstren. Den huvudlösa kroppen låg kvar vid stampen och krampade.
Arbetet avbröts och förmannen kallade in polisen och sjukvårdare, som bar bort kroppen. Huvudet hittade man inte genast, trots att alla ungar i grannskapet letade hela dagen.
Astrid-Sofia hittade honom. Arvid Bergs huvud hade fastnat i en grenklyka och en kråka satt på hans hjässa. Fågeln hade krafsat ut ögat och var nu inne och grävde i kraniet med sin svarta näbb.
Hon spydde, och när hon spytt färdigt slog hon ned huvudet från grenen med en pinne.
Det föll i marken med en sprucken duns.
När den grå massan vällde fram ur den tomma ögonhålan lät det som tjockolja som rinner ur en tunna.
- Glopp, glopp, glopp.
Ljudet satt fortfarande kvar i öronen, och hon var tvungen att skaka på huvudet där hon låg i ruinen för att inte skrika rakt ut.
För Mikhail såg ut som ett lik.

Kattvästen

Mikhail satt i lunchrummet tillsammans med Yehuda, Ingrid och Ossian när han berättade hur han dödat en katt.
Katten hette Sixzten, och vännen var Yehuda, men det berättade aldrig Mikhail. Katten var gammal och saknade tänder i överkäken, pälsen föll av i testar närmast arslet och ur det enda ögat rann var. Dessutom såg det ut som om någon slagit knopar på svansen.
Katten var gammal redan när Yehuda fick honom av sin rabbin, Israel Tal. Rabbinen hade mage att påstå att ”Yehuda behöver öva sig på det sociala”. Yehuda gav katten en chans. Han till och med döpte den efter sin favoritskidåkare Sixten Jernberg, med ett z, för att värna det hebreiska.
Yehuda läde sig aldrig älska Sixzten. Katten försökte hela tiden krypa upp i hans knä, direkt efter att den skitit. Sixzten jamade och levde om när det var ”Så ska det låta”. Sixzten pissade på trappen och satte på varenda honkatt i byn.
Men Yehuda hade inte mod nog att själv ta undan den. Därför försökte han övertala Mikhail att slå ihjäl eller dränka Sixzten.
En gång hade han ställt en brun kartong upp och ned, mitt på gården. Mikhail satt i sin mörkblå Volvo Amazon och var på väg hem.
– Kör över lådan med Amazonen, sa Yehuda.
– Varför då?
– För att det är tufft, vi kan låtsas att den är ett hus och att du kör stridsvagn.
Mikhail tittade på Yehuda genom det blå bensindiset. Så vred han av tändningen, tog ur nycklarna och stängde bildörren. Hälarna på träskorna släpade i marken när han gick fram till lådan. Där under krafsade någon i gruset, som för att ta sig ut.
– Är katten här inne?
– Ja.
– Stackars lille Sixzten, sa Mikhail.
– Jävla Sixztenjävel, sa Yehuda.

Sixtenjävel var en lat katt. Han låg i köksfönstret och tittade på småfåglarna, och klev bara upp för att skita på mattan eller äta kalla makaroner. När Mikhail hälsade på Yehuda erbjöd han sig alltid att ta med Sixzten på promenad. Både Sixzten och Yehuda behövde komma ifrån varandra. Och när Mikhail gick ut med Sixzten hade han alltid katten kopplad. För det fanns bara en sak Sixzten som gillade mer än att äta kalla makaroner och skita på mattan.
Han sprang under husgrunden, så fort det fanns tillfälle.
Mikhail fick ofta stå på knä framför torpargrunden, med en tallrik strömming för att locka ut honom.
– Kissa, kissa, kissssssa. Kom då kissa!
Yehuda skulle ha låtit Sixzten dö därunder om det inte vore för att katten började yla varje natt. Yehuda lät inget störa nattsömnen.
Ingen fick heller störa honom när det var ”Så ska det låta” på tv. De kvällarna bjöd han över Mikhail för att äta chips med löjrom och dricka Coca Cola.

Nu var det ”Så ska det låta-lördag” och det betydde också att Sixzten skulle få sin veckopromenad. Det var minus 20 grader och Mikhail drog på sig den svarta Fjällräven-dunjackan, de gröna täckbyxorna och skoterkängorna. Sixzten stretade alltid emot, men när det var kallt ute satte han sig på sin krokiga svans och vägrade helt att röra på sig.
Men ut gick de, även om Mikhail var tvungen att dra honom över gårdsplanen.
Efter 100 meter blev Mikhail orolig. Kanske skulle katten förfrysa det hårlösa arslet?
Han vände sig om för att locka, och halkade på en isfläck.
Mikhail föll och slog baknacken i isen. Det krasade svagt från huvudet och Mikhail hörde barn skratta, han såg blommor välla fram ur Sixztens ögon och kände hur maskar kröp över honom.
Timmarna gick och det blev mörkt.
När Mikhail vaknade kändes det om en boaorm byggde bo i hans lungor. Vintersyret var tjockt, kylan bet i slemhinnorna och snoret frös till is.
Men det var vackert. Han såg iskalla stjärnor och ett oändligt universum. Mikhail satte armbågarna i marken och kände hur det knäppte i ryggen och axlarna av kölden.
– Oahhhhhagrghhhhhh!
Armarna var smidiga som torra gummiband och benen stela som frysta fårfioler. Men huvudet var tomt och klart som en kvarting finsprit, och lika förrädiskt.
– Var i helvete är jag? Och vem är jag?
Rakt framför honom fanns en jordkällare och cirka tio meter till vänster om den, en röd loge med två vedhögar: björk och gran. Strax bakom Mikahil stod en röd stuga med frost på plankorna. I fönstret syntes flackande ljus som skvallrade om att någon tittade på tv.
– Han där inne måste veta varför jag är här, tänkte Mikhail.

Yehuda satt i sin favoritstol med chipsskålen i knäet och åt löjrom. Det var bara en tesked kvar på botten nu, men eftersom Mikhail hade gått ut med katten fick han skylla sig själv. Peter Harryson svängde på fläsket så att deltagarna fick ducka, countrydrottningen hade bruna höga stövlar och bröst som nära nog skuttade ur klänningen. Den gamla popsångerskan hade tappat håret av cancern och hon sjöng fördjävligt.
Yehuda Bauer njöt.
Då knackade det på dörren.
Yehuda höjde ljudet på tv:n och tog det sista av löjromen.
– Vad är det för idiot som kommer nu?
Sen kom Yehuda ihåg att han hade gäster. Han ställde ifrån sig skålen och tog på sig tofflorna. Dörrhandtaget var iskallt och porten hade svällt i kylan. Yehuda tryckte på med axeln och knockade nästan Mikhail som stod på förstugekvisten och höll sig för huvudet.

– Kan du berätta vad jag gör här?
– Visst, du är kattutrotaren som ska ta hand om min katt. Den heter Sixtenjävel och sitter fast under huset. Jag har väntat på dig i fem timmar, och nu tycker jag att du tar och kryper in under grunden och gör ditt jobb.
Yehuda pekade på kopplet som fastnat i en stövelknekt bredvid betongtrappan.
– Han är i andra änden av det repet. Den omtöcknade Mikhail, som nu trodde sig vara kattutrotare, la sig på mage och ålade under huset. Makadamet rasslade under honom och glasbitarna från gamla ölflaskor gjorde stora revor i dunjackan.
Yehuda såg skoterkängorna försvinna in under huset med ett spår av dun efter sig.
– Hur går det, ropade han utan att böja sig ned.
Repet var minst sex meter, det måste vara så långt för att katten skulle kunna kissa var han ville. ”Annars pissar den jävlen i mina stövlar i pur protest”.
Det här skulle förmodligen ta ett tag. Yehuda flåsade och härmade Sixten Jernbergs stavföring från då han tog OS-guld på tremilen i Innsbruk 1964.
– Foooo, foooo, foooo.
Ångan vällde fram ur munnen på honom.
Mikhail hörde bara kraset från smågruset och glasbitarna som maldes till genomskinliga skalpeller. Kylan rev i händerna och skrevet och ibland slog han i huvudet i undersidan av golvet. Efter ytterligare en halv meter blev det så trångt att mössan åkte av.
– Vilket skitjobb jag har, tänkte han.
Längst in under huset luktade det träningskläder som legat i en plastkasse för länge. Mikhail såg bara några centimeter framför sig och han blev överraskad när han äntligen hittade Sixzten. Mikhail tog honom i nackskinnet och tryckte sig bakåt med armarna.

Mikhail höll fram Sixzten i knopsvansen.
– Vad ska jag hitta på nu?
Katten fräste och dinglade som en klockpendyl i handen. En kattklo hade gått av och fastnat i Mikhails näsa. Blodet droppade i snön.
– Inte vet jag, det är du som är kattutrotaren, sa Yehuda.
Mikhail gick fram mot husknuten, lyfte upp Sixzten, som ylade, och svingade katten mot väggen.
Katten lät som en Stukabombare som dyker mot sitt mål, men han tystnade så snart huvudet slog i väggen.
– Klack!
Det ekade det över gårdsplanen, sedan blev det tyst. Så tyst det bara kan bli en vinternatt, när alla stängt in sig i husen och snön dämpar de få ljud som är.
Nu höll Mikhail en katt med knäckt nacke i sin hand, en katt han tyckte var bekant. Det var något med den knotiga svansen, det variga ögat och den tandlösa gammelkattsmunnen.
Yehuda stirrade på honom. Hans ansikte var vitt och tårar rann nedför kinderna.
– Du har dödat min katt!
Mikhail kände hur kinderna blev varma. Synapserna skickade små blixtar och minnet hostade till och startade, som en gammal motorsåg som surat ned sig.
Han såg på Sixztens stora huvud, på pälsen som är full av hål. Han såg de gamla öronen som grannskapets alla katter hade bitit i. Han såg de mjuka ögonen och tänderna som varit vassa en gång i tiden. Han såg de taniga benen som en gång varit en kattunges. Han såg en rännil av blod som sipprade fram ur mungipan.
Mikhail började gråta han också.

När Mikhail kommit hit i historien såg han hur Ingrid höll huvudet i händerna och snyftade. Alla i lunchrummet hade vänt sig mot dem.
– Vidriga kattmördare, skrek hon och flög upp från stolen, som rullade iväg över golvet.
Ingrid försvann bort mot postrummet.
– Dålig tajming, sa Yehuda.
– Ingrids katt Missan blev överkörd i morse, innan hon gick till jobbet, sa Ossian.
– Du är ingen lagspelare, sa Yehuda.
– Jävla Yehudajävel, sa Mikhail.
Men han tackade sin lyckliga stjärna att han inte hunnit berätta fortsättningen på historien.

Mikhail står på gårdsplanen med katten i handen. Hans huvudet snurrar och han mår illa.
– Jag har fått en hjärnskakning.
– Åk hem då, jävla mördare!
Mikhail lägger katten på instrumentbrädan och sätter huvudet mellan knäna. Det brukar gå över då. Efter tio minuter är yrseln borta och han startar bilen.
Vindrutan fylls av feta töflingor som blir så tunga att vindrutetorkarna bara packar ihop snön på sidorna om rutan.
– Och inte fan blir det bättre av att katten tar upp halva vindrutan!
Han skriker för sig själv och dunkar näven i bakelitratten. B18 Sport-motorn vrålar och vinterdäcken åker upp och ned i snöspåren på vägen.
Då, mitt i snöröken, ser han ett rött mopedlyse som far än åt höger, och än åt vänster över vägen. Det måste vara Skäggnisse, ingen annan skulle ge sig ut i det här vädret.
– Idiot!
Mikhail stampar bromsen i botten och svänger snabbt åt höger. Bilen studsar över spåren och hamnar på fel sida vägen, med huven rakt mot diket. Det går i minst 70 kilometer i timmen och Mikhail svänger vänster på ratten för att räta upp Volvon. Bilen plöjer ned i diket, men Mikhail lyckas trycka upp fronten genom snövallen med genom att varva motorn så att den vrålar som en formelbil. Högerfoten pumpar på gasen, och tvingar upp bakänden på vägen igen.
Han vågar inte stanna för då kan bilen köra fast, så Mikhail öppnar fönstret och kastar ut Sixztens kropp.

Nästa lördag var det ”Så ska det låta-lördag” igen. Yehuda och Mikhail tar Amazonen till Konsum för att handla löjrom, Coca Cola och dillchips.
Då stöter de på rabbinen. Han har käpp och broddar och rotar bland det frysta lammköttet från Nya Zeeland.
Han vilar blicken på Yehuda och lägger en arm på hans axlar.
– Hur står det till med min älskade Sixzten, ni tar förstås väl hand om honom?
– Han är snäll!
Yehuda sträckte sig efter en kattmatsburk.
– Sheba med Anka, det är fint för katter som är på ålderns höst.
Sedan tittar han rabbinen i ögonen.
– Jag vill tacka för att ni gav er katt till mig. Innan vi åkte hemifrån bäddade jag för Sixzten framför brasan, han fick grädde och vi pratade med varandra. Ja, han förstår mig verkligen.
Rabbinen omfamnar Yehuda, som sträcker sig efter ytterligare en burk Sheba med Anka.
Då, från hållet där köttdisken ligger, kommer Skäggnisse. Han är tjock, har gröna fodrade gummistövlar och en gul klotrund mopedhjälm med rallyflaggor på. De oknäppta banden vilar på hans feta kinder, och i skägget sitter tillräckligt med mat för att fylla ett julbord. I ena handen har han en korvring och i den andra handen har han en väst.
Västen är sydd av kattskinn, och i mitten sitter Sixzten. Den knotiga svansen hänger ut från kragen, likt en spräcklig dredlock..
–Jag tar gärna katten som julklapp, för den värmer så gott om ryggen. Men köttet, det kan ni inte få igen.
Yehuda släpper Shebaburkarna och springer ut från Konsumbutiken.
– Behåll ekorren, säger Mikhail.
– Jävla svin, säger rabbinen.
– Tack så mycket, säger Skäggnisse.

Köttstycket

Magnus Alhem navigerar lite klumpigt rullstolen genom kontorslandskapet mot sin plats i världen, rummet längst bort. Bon Jovi dunkar från under sitsen, volymen är lite för hög men ingen säger något. Magnus har låtit montera två batteridrivna högtalare och en iPod-docka i armstödet. Han är handikappad, han är the untouchable. Det är en bra dag, Magnus vrider upp volymen när han passerar Mikhail.

Inne på sitt kontor drar han långsamt ut tredje lådan uppifrån, den är låst med nyckel, ingen har tillträde. Ett "phump" hörs tydligt, Magnus häller upp dagens glas billigt Gin med vänstern, högern drar upp andra lådan. Den med Kalendern.

26 kryss med röd tusch. 26 dagar. Hjärnan har tiltat några få grader åt höger och hur mycket han än slår på skallen mot bordet går inte känslan bort. Sammanbitet glider han bort mot fönstret och stirrar blint ut men tycks inte se något av livet utanför. Dörren är stängd, visst är den stängd?
- FAN VART ÄR KÖTTSTYCKET!
En tom kaffekopp flyger genom rummet och tycks hovra alldeles framför dörren innan den slutligen tar sats och splittras nästan ljudlöst. Händelseförloppet och frånvaron av ljud påminner Magnus om öronpropparna. Han låter dom vara kvar, väcker datorn ur sin dvala och tar upp ett tomt mailfönster.

Markören blinkar irriterande. Tankar far fram och nuddar vid läder, hårda piskrapp och små trånga utrymmen.
– Ååh Gisela.. stönar Magnus. Det måste ske. Det här är ett mail som måste skickas.

Ossian fixar biffen

Ossian kände paniken växa. Pluggen satt verkligen fast och inga handgrepp i världen verkade kunna rubba den. Det hade hänt en gång tidigare men då hade han fått ut den med hjälp av lite vaselin. Nu fanns inget vaselin utan bara ett fett baksug och brinnande panik.
”Pang!” Ossian Eriksson gav sig själv en lavett på höger kind. ”Skärp dig nu för helvete”, väste han åt den darrige figuren med rödsprängda ögon som stirrade tillbaka från spegelbilden.
Han skvätte vatten i ansiktet. Länge och väl. Sedan tände och släckte han lyset några gånger. ”Så, nu får du lugna dig lite”, sa han högt medan han började sjunga sin favoritsång: ”Nyss så träffa jag en krokodil som körde runt i en bil. Han var tjock och fet, han blåste i trumpet men bilen den var trång och svansen den var lång, så den fick ligga på ett litet flak därbak. Den fick ligga på ett litet flak därbak”.
Och det funkade faktiskt. Ossian kände hur pulsen började gå ner, hur den röda färgen började lämna ansiktet och när han hade sjungit visan sju-åtta gånger till var han sitt vanliga lugna jag igen. Och egentligen var ju det hela inte så farligt, han kunde ju ta ut pluggen när han kom hem och löpningen fick han ta igen under helgen. När han en halv minut senare öppnade dörren och gick bort till sitt skrivbord var han hur lugn som helst.

Gisela, min Gisela...

Gisela tittade förstrött upp från sin bok, en av hennes många Jackie Collins-böcker.
Gisela gillar att läsa vad andra gärna kallar "tantsnusk". Själv identifierar hon sig med karaktärerna, de glamourösa och vackra kvinnorna, sån hon egentligen är. Inte sån som de andra ser henne.
Nu hade dock något stört henne och ryckt henne från ett speciellt spännande stycke; Honey skulle äntligen bli passionerat kysst av den framgångsrike oljemagnaten Barry.
Gisela blinkade förvånat mot mannen (Yahoo? Jehu? Vad hette han nu igen?) som plötsligt stod framför henne och såg fullkomligt rasande ut. Hade han skrikit något om att snora? Diskret strök Gisela med fingret under näsan.
- Förlåt, men vad sa du...? Gisela försökte att le lite försiktigt, mannen verkade uppenbarligen galen och det var bäst att inte göra honom argare.
Yehuda kom alldeles av sig. Denna strålande vackra kvinna, denna orörda ros, som fullkomligt bländade honom med sitt oskyldiga leende, sina glittrande ögon... Inte skulle hon ha tagit i aporna på lagret med tång ens! Herregud, han hade kunnat ställa till det rejält för sig! Nu hade han fortfarande möjlighet att smidigt ta sig ur det här.
- Eh... Jo, jag sa...eh..jag frågade om du visste om det var ledigt på toa? hasplade Yehuda ur sig. Han ville bara sjunka genom golvet. Åh, god gud hjälp mig låt henne köpa det åh gode gud snälla åh gode gud...Yehuda kom av sig i sin inre bön när Gisela, visserligen något förvirrad, skakade på huvudet.
- Nej, men du kanske skulle kunna gå och kolla...? Det brukar man ju...göra?
Till Giselas förvåning stod den galne, svartmuskige mannen och fullkomligt dröp av svett samtidigt som hans läppar ljudlöst rörde sig. Lika bra att hålla god min, tänkte Gisela, och log igen. Precis som Honey skulle ha hanterat en fullkomlig lunatic, tänkte Gisela nöjt, och hennes leende blev bredare.
Yehuda vände på klacken och vinglade bort mot herrtoaletten. Giselas och hans konversation, för att inte tala om Giselas leenden, hade bekräftat att deras speciella kontakt. Det var bra. Men samtidigt började något bubbla i honom. En ilska så stark att han trodde att han skulle explodera. Det var ju de andra som smutsade ner Giselas och hans kärlek... Deras rena, vackra kärlek! Med sina lögner, sin avundsjuka, sina sjuka fantasier förstörde de allt! De andra måste straffas.
Darrande av en ilska så stor att ingen levande människa nånsin kan ha känt något likande, öppnade han dörren till herrtoaletten.

Ossians inre tryck

Ossain Eriksson är ensam inne på damtoan.
Han stirrar på det schackrutiga golvet. Toasitsen gungar när han böjer sig fram för att ta ut pluggen.
Den har suttit inne för länge.
Den har fastnat.
Han svettas.
Nu är det slut på det roliga.
Nu ska Ossian ha stormöte.

Yehudas hämnd

Yehuda Bauer stod i postrummet och vägde för- och nackdelar. Från där han stod hade han perfekt uppsikt över lunchrummet, en ljus öppen yta med modern inredning. ”Vedum är det bästa, det är Vedum kök vi ska ha”, hade direktör Ossian sagt veckan innan snickarna anlände och började bygga om köket. Yehuda hade varit försiktigt positiv. Han gillade att äta lunch och kunde han inta den i en fin miljö gillade han det ännu mer. Men ombyggnationen hade varit svår. Rör hade brustit, leveranser hade gått till fel adresser och i två månader hade Yehuda varit tvungen att värma soppa med doppvärmare vid skrivbordet.
Det var ungefär i mitten av den perioden som han hade börjat med sin lilla hämnd. Trött på sönderbränd tunga, det var svårt att få till en rimlig temperatur med doppvärmaren, började Yehuda varje morgon efter det att han slagit på datorn och lämnat väskan vid sin egen lilla ö i kontorslandskapet, ta med sig en kopp kaffe in till kopiatorrummet. Där hällde han sedan små skvättar kaffe i ett hål på sidan av kopiatorn.
Exakt vad det var för hål visste inte Yehuda men han hade märkt att pappren som kom ut ur kopiatorn hade en något brunaktig ton. Med andra ord fungerade hans lilla hämnd och Yehuda kunde inte låta bli att bli lite upphetsad av det rebelliska i hans nyvunna rutin. Han, Yehuda Bauer, en av världens få adliga judar och en person som aldrig brutit mot någon regel eller lag i hela sitt liv, stod med ena benet på ”fel” sida lagen. Det kändes bra och Yehuda hade fortsatt med sin lilla morgonrutin trots att köket var ombyggt och klart sedan länge.
Yehuda kunde se att Mikhail stod vid ett av borden i köket. Han stod och läste en lapp och såg bekymrad ut men det bekom inte Yehuda; hans koncentration låg på Gisela Grahn. Gisela från löneavdelning satt som vanligt och läste medan hon åt sin lunch. Yehuda tyckte att hon var vacker och det var helt klart en fördel. Dessutom verkade hon trevlig och en gång hade hon hälsat på Yehuda när de möttes utanför hissarna. Yehuda hade då fått känslan att de hade fått någon slags kontakt. Det hade verkat så i alla fall.
– Jaså, här står du och spanar på Gisela ser jag.
Tor Bjur, 45 år, storkund på Ellos och aldrig bevittnad utan jeansskjorta eller halskedja i guld, hade glidit upp bakom Yehuda. Yehuda hade inte mycket till övers för Tor. I Yehudas ögon var Tor en skrävlande frånskild, lördagsraggande jobbig jävel som aldrig slutade prata om sina erövringar på dansbandskvällarna.
– Ja, hon är fin, antar jag. Om man gillar förbrukad vara vill säga, sa Tor.
– Vad menar du med det, sa Yehuda och vände sig oroligt om.
– Gisela knullade ju med både Lager-Tommy och Lager-Bjarne på höstfesten förra månaden. Wham, bang, smack i fittan nere i bastun. Visste inte du om det?
Yehuda skakade på huvudet.
– Jo, så var det. Enligt Kalle, du vet han som jobbar på dataavdelningen, hade Bjarne råkat komma på Tommy och Gisela när dom var i full gång och då hade Gisela lagt upp sig för honom också. Hon gillar tydligen kuk den där.
För Yehuda kändes det som om hela verkligheten var på väg att släppa. Det kunde fan inte vara sant. Hur fan kunde hon göra något så där vidrigt? Nu skulle dom aldrig kunna gå vidare, aldrig få det så där bra som Yehuda visste att dom kunde ha fått det. Jävla hora! Jävla, jävla superhora.Yehuda kände hur det kokade i honom. En sån här grej kunde hon bara inte göra utan att det skulle få konsekvenser. Han trängde sig förbi Tor, småsprang fram till Giselas bord och spottade på hennes tallrik. Sedan tog han ifrån tårna och skrek ”din jävla hora!”.

Resan till Khabarovsk

Samtidigt i Brittas kontor:

Доброе утро! Godmorgon!
– dåbraje otra
Добрый день! Goddag!
– dåbryj djin
Добрый вечер! Godafton!
– dåbryj vjetjer
До свидания! På återseende
– då svidanja

Kanske jag ska boka om resan till Stavanger istället? suckade Britta och stirrade på ruskvädret utanför det skitiga kontorsfönstret beläget på tredje våningen.

Mikhail får ett brev

Mikhail började prata innan han ens landat:
- Det är helt otroligt! Staten avveklar inlandsbanan, samtidigt som den globala uppvärmningen bara ökar.
Ossian Eriksson öppnade munnen, och lämnade den öppen. Så tryckte han händerna på sin egen stjärt och gick in på damtoan.
Mikhail reste sig upp och vinglade längst korridoren mot fikarummet. Pisslukten försvann gradvis och förvandlades till doften av nybakt bröd. När han kom fram till sin plats böjde han sig snabbt framåt och rev bland tidningarna. Det syntes att någon varit där. Han slog näven i bordet och svor tyst för sig själv.
– Fan!
Så såg han lappen som stod lutad mot hans urdruckna kopp. Den var skriven med darrig handstil och löd:
Bäste Mikhail
Jag vet att ni kommit över en del dokument som förmodligen förbryllat Er. De ”utskrifter” ni hittat, och säkerligen kommer att hitta flera av, är unika och ingen bluff. Om ni vill veta mer om vad ni hittat, kom till gamla slottsruinen i Hagaparken i kväll, klockan sju.
Han läste lappen flera gånger med armbågarna lutade mot bordet och med baken rakt ut i kaféet.
– Fan, fan, fan!

Ingrid ser en ljusning

– Yehuda Bauer!
Ingrid spänner stämbanden och ger ifrån sig ett gällt, genomträngande skrik inifrån kopiatorrummet. Utskriften från jesusoftheweek.com har fastnat någonstans i denna olyckligt fruktansvärda maskin av märket Hewlett-Packard och alla lådor med billigt skrivarpapper tycks inte ha någon dämpande effekt. Resultatet är över all förväntan och Ingrid hoppar nästan till själv av sitt utrop.

Vilket konstigt namn, vart kommer han ifrån egentligen?, hinner hon tänka innan Yehuda uppenbarar sig i dörrspringan med en näsduk i handen. Han snyter sig och ber hövligt om ursäkt medan han med en graciös rörelse stoppar ner näsduken i höger ficka. Herr Bauer är av adlig börd och besitter en viss takt och finess, till skilnad från den där Mikhail som han hade fått ett mycket betungande mail ifrån (vad hade det tagit år karln?). Ingrid himlar med ögonen och svänger till med höften. Hon är ganska söt, trots den gälla rösten, är hon inte?

Ingrid minns gången då Direktören äntrade samma rum som hon nu står i med ett spjuveraktigt leende och började prata med henne, det hade aldrig tidigare hänt (inte på DET sättet) och hon kan än idag inte riktigt förstå vad som var annorlunda den dagen. Hon hade flera gånger efteråt uppenbarat sig på kontoret och väntat i kopiatorrummet med samma underkläder, samma frisyr och samma parfym och väntat på att Direktören skulle komma in utan att det någonsin hade hänt. Efter några veckor ledsnade hon, Direktören förde en personalpolitik där sex inte var aktuellt helt enkelt. Eller var det verkligen så? Mailet från Mikhail imorse hade varit ett uppvaknande, drömmande knäppte hon upp ytterligare en knapp i blusen och funderade på hur hon skulle gå vidare. Humor är en hos Ingrid mycket stark afrodisiak och om Direktören nu var intresserad av gruppsex som hon noterat i mailet från Mikhail, och dessutom homosexuell (också noterat i mailet från Mikhail, vart var han förresten?) så kunde en vändning urskiljas. Ingrid behövde bara en till herre med humor, hon log försiktigt.

- Ingrid, vad k-k-kan jag göra för dig? stammar Yehuda, märkligt betagen. Han studerar sakta den medelålders kvinnan som står framför kontorets äldsta skrivare.

Yehudas morgonritual

Yehuda Bauer sjöng en liten sång medan han hällde kaffe i kopieringsapparaten.

In dem bays hamikdosh,
In a vinkl chayderZitzt di almone bas Tziyon aley.
Ir ben yochidl Yidele vigt si k'seyder.
Un zingt im tzum shlofen a lidele sheyn.
Unter Yidele's vigele Shteyt a klor veis tzigele.
Dos tzigele is geforen handlen;
Dos vet zein dein beruf.
Rozinkes mit mandlen.
Shlof-zhe Yidele, shlof.

Nu var morgonritualen avklarad.

Direktör Ossian med pluggen i arslet

Direktör Ossian satt med pluggen i arslet.
Det var ju fredag och fredag var pluggdag. Det kändes fint och på något sätt kunde han inte låta bli att skratta lite förtjust inombords åt att ingen av de andra på kontoret visste om vad han höll på. För där satt han; längst in på kontoret, bakom det största skrivbordet, med den finaste slipsen, med den högsta lönen och med en plugg i arslet.
Från början hade det inte varit självklart att bära pluggen på jobbet. Tidigare hade det varit ”strictly domestic use”. Men behovet att komma ut i alla fall halvvägs hade till slut blivit för stort och sex månader tidigare, en fredag i maj, hade han slagit till. Och det hade blivit en succé! På morgonen flörtade han framgångsrikt med Berit i receptionen, i kopiatorrummet fick han Ingrid att vika sig dubbel av skratt och under kaffemötet lyssnade alla uppmärksamt när han förklarade de senaste konjunktursvängningarna i pappersbranschen. För att inte tala om lunchen! Mikhail och Yehuda, som annars alltid brukade hålla sig avvaktande, kom och satte sig vid Ossians bord när han satt och berättade för Magnus om sina motorcykelresor i Värmland.
Men nu skulle den ut. Fredag var också löpdag och även om pluggen fyllde sin sociala funktion var den inte bra att ha i arslet under en löptur.
Ossian reste sig, passerade Britta som satt och stirrade blint in i skärmen och svängde ut i korridoren som ledde bort mot toaletterna. Sin vana trogen valde han att strunta i att se efter om dörren var låst. Ossians melodi var att bara trycka ned handtaget och dra. Gick dörren upp var det ledigt, var dörren låst var det upptaget; enkel fysik.
Just den här eftermiddagen var dörren öppen men toaletten var inte ledig; på golvet låg Mikhail tillsammans med sin laptop.

Mikhail med otorkad röv

- What to write, what to write?
Mikhail sitter på toaletten med sin bärbara dator i knäet. Fingret vilar på avtryckaren.

Herr direktör Ossian,
Efter vad jag här förstått är direktören intresserad av gruppsex, och det är ett intresse som Ni delar med många andra på företaget. Jag önskar därför sätta på er. Om jag får en audiens vill jag gärna dunka på er med samma precision som en tungviktsmästare som levererar en dödande rak höger i pannan på en amatörboxare.

Mejlet är adresserat till Magnus Alhem, Ingrid Botforss och Yehuda Bauer. Han har också skrivit Ossian Eriksson, rövhålet som alla hatar, i adressraden. Men han ska inte skicka mejlet till chefen. Definitivt inte till Ossian Eriksson.

Mikhail böjer sig ned för att plocka upp skithuspapperet med tryckta hundralappar. När hans bukfläsk kommer åt tangentbordet trycks den svarta return-tangenten ned. Och i samma ögonblick som Mikhail halkar hör han hur dörren till toaletten öppnas. Mikhail ramlar ut i korridoren, med otorkad röv.